En saknad man bara kan känna för en person.

Att känslorna bara kan stängas inne. Dem bara är där utan att man kan känna dem, men en dag kommer dem ut, och då kommer allting på en gång. Ikväll/inatt är det så himla jobbigt att inte kunna träffa och prata med sin mamma. Förstå mig rätt, jag har växt så himla mycket sen jag flyttade till London. Men jag missade både jul och födelsedag hemma. SÅNT svider. De två viktigaste sakerna att fira med familj. Framförallt när jag fyllde 20. Iallafall var en av de svåraste sakerna i början, att inte ha med mig min mamma hit. Det försvann såklart långsamt, tills jag inte tänkte så mycket på det utan levde bara vidare här i vardagen. Då åker jag hem till Sverige för en semester i November, och jag träffar henne knappt, knappt en hel dag tillsammans. Men jag hade ju vuxit, blivit en egen individ, så jag såg fram emot att komma till London igen ändå -såklart med en liten tår i ögat att lämna allt-återigen. Jag fick för mig att jag skulle flytta till Sverige igen, i Januari för jag skulle ju missa hela julen hemma, och det ville jag inte inse.
 
Iallafall tänkte jag på det ett tag tills jag insåg att jag inte ville tillbaka till Trelleborg trots allt. Saknaden började mer och mer avta för varje dag för min mamma. Jag hade mycket att tänka på, mycket att göra.
 
Men nu.. nu håller jag på att spricka. Jag måste hem. Jag ska hem. Träffa min mamma. Min älskade mamma. Det har gått max 1-2 veckor förr att jag inte har träffat henne innan jag flyttade, nu har det gått 6 månader (6 MÅNADER!!!!!!) Iallafall..nästa lördag är jag hemma igen för en veckas tid. Mycket planerat, men mamma är med på schemat iallafall. Glad. tjej.
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

ska du inte träffa din pappa när du kommer hem?

Svar: Kanske det kanske... vem undrar?
Frida E. Karlsson

2013-04-27 @ 11:48:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0